Är tårar är behovet, skrik, efter 

armar ben ögon kropp. 

Kom! Som om önskan viskar om 

mitt jag. Det verkliga. 

Men kommer aldrig komma. Jag

aldrig söka upp. 

Trots det bor din betydelse i min

vardag färgar stråk av solens läte

över stolens rygg. Likt en flicka 

sökandes trygghet är du famn, fick 

andetag att byta rytm atom 

skuggan klöser river tag krampar 

just just när örat vågar lägga sig vid 

bröstets kärna dess kammare 

just då alltid levande när hoppet lägger 

dunbäddar av framtid när densamme

famlar i förtvivlan dör 

gaskammare av smärta 

det som sorg är inget mer inget mindre 

sorg sorg sorg