Sten
har de intuitiva redskapen
att illuminera
existensens opersonliga kärna;
bråddjupen
i självets tomhet,
genom chockerande enkla gester
över perceptionens ingångar

Färgfältens ljusbordsmimikryer
antar kropp
och mångdimensionalitet;
försätter mig
i ett tillstånd
långt bortom mig själv;
djupt nere i ett själv
som tappat geometri och utsträckning
och alla referenspunkter,
som släpper taget
och låter udda vara jämnt

Jag känner tänderna spräckas,
skelettet krasa
i konstupplevelsens mortel;
i de svindlande orgelfältens Epsilon Eridaniekon;
långt ute i min yttersta irrelevans
i konstnärens trollkonster
i min överkänslighet;
min rena och öppna
tillspillogivenhet
långt in i åldrarna
i denna lilla skara rymdresenärer
i Mimahallen på Riksrådsvägen 77
när höstens oktoberbrons
klingar genom Bagarmossens lövverk

Sten för handen upp
och ner
framför solens släpljus
genom tallarna
i orgelminnets sakrala sprickbildningar,
och Helena Granströms radioessä
om jaget och detet
och Martin Bubers Jag och Du
återklingar i kroppen

Med ens är jag detet
i världens jag;
det opersonliga
i universums identitet;
ett sinnrikt skådespel
av grundämnen, flödande
ur briserande supernovor
medan Stens hand, i sin magiska gest,
lösgör horisontskarvens Doppelrohr
ur falnande minnens bländverk

Långt ner
i hotelldrömmens takfläkteri
flackar Sandells tjugoåriga cut-ups
som Morthensons Neutron Star,
hypnotiserande skaran i mörkrummet