Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Har precis förstått att jag har växt upp med en person som har narcissistiska drag. Jag kan se nu hur det påverkat mig. Mycket sorg, lite ilska, men mest en tomhet bär jag omkring på nu. Här är mina ord kring detta.


Narcissism

Saknaden som aldrig kommer fyllas.
Tomheten som den känslan ger.
Sorgen.
Hålet i hjärtat kommer alltid vara där.
Min längtan efter det som finns rent fysiskt.
Men inte känslomässigt.
Som jag aldrig kommer få.

Hur lever man vidare?
Acceptansen är svår.
Men samtidigt en lättnad.
Att förstå.

Sorg över det som blev.
Sorg över det som inte blev.
Sorg över att det tagit halva mitt liv att förstå.
Men nu vet jag.

Det var inte mitt fel.
Jag var ett barn.

Någon borde sett.
Någon borde ha förstått.
Någon borde satt stopp.
Jag hade behövt ett skydd.
Att någon la sin vinge över mig för skydd mot den onda.

Jag hade få förebilder.
Min familj var liten.
Inga öppna kort.
Bara tillknäppta band till varann.
Ansträngt och tillrättalagt.
Kravfyllt.
Empatilöst.
Där ibland jag och min bror.

Att dömas av en nära vuxen.
När en annan vuxen tittar på.
Rädsla för konflikt, ville inte ha bråk.
Skapat i all välmening men som gav djupa sår.
Så här i efterhand förstå.
Att man borde sagt stopp.
Det går inte att backa tillbaka.
Till tiden som var då.

Jag vet inte riktigt vem jag är.
Jag blev den som formades av en annan.
För att passa in.
Till den fina fasaden.
Med det stukade hushållet.

Men den personen är inte jag.
Men vem är jag?
Vad vill jag?
Hur värnar jag om mig själv?

Jag har aldrig känt mig hel.
Känt mest att jag är fel.
Jag har hankat mig fram.
Har luckor i min kunskap om mig själv.
Hur fyller man i luckorna?
Och med vad?
Jag kan ibland knappt skilja på vad det är jag tycker.
Från vad jag har blivit itutad att jag ska tycka.
Jag har uppfostras och lärt mig om fördomar och misstänksamhet.
Missunnsamhet och narcissism.
En rätt hopplös bild av världen och framtiden.

Aldrig vill jag bli utsatt igen.
Men hotet finns kvar.
Ska försöka resa muren mot det onda för att skydda mig själv.
Nu när jag förstått allt.
Ser jag allt med helt andra ögon.
Detaljer från mitt liv faller på plats.
Jag känner det som om en ridå har hissats upp.
Det fula hemliga visas för mig.
Och jag ser med klara ögon på det som var.
På monstret som alltid lurade på mig.
Som slog ner när man minst anade det.
Ger mig en känsla av att jag är sårad
Blåslagen.
Och vilsen.

Jag är sårbar i mig själv.
Måste lära om mycket på nytt.
Att känna att jag duger.
Att jag kan.
Att ingen får trampa på mig mer.
Jag måste vara stark och stå på mig.
Men vad står jag på och för?

Jag är viktig.
Främst för mig själv.
Men även för mina nära.

Jag vill aldrig låta detta hända mig mer.
Hit, men inte längre.
Nu är det nog.
Nu har jag förstått.
Men det kommer inte vara enkelt.
Detta monster kan utan minsta ansträngning riva upp vartenda sår.
Med den minsta blick eller enbart ett tonfall.
Hur ska jag stå pall?
Hur skiftar jag makten?

Det jag sedan länge valt.
Är att bryta mönster.
Att inte föra vidare.
Det är min skyldighet och mitt ansvar.
Jag ska aldrig låta detta hända mina barn.

Jag är en överlevare.
Till en som ser ner på psykisk ohälsa.
Men som psykiskt misshandlade mig.
Och på så vis gav mig psykisk ohälsa.
Terroriserade vår familj.
Styrde allt med svartsjuka och sina narcissistiska drag.

En gång under min tid som barn sa någon till.
"Om du inte slutar med det du gör så kommer du få ångra dig sedan".
En gång.
De orden hörde jag.
De orden gjorde ett barn glad.
Men kommentaren fick inget svar.
En narcissist ser inte det den gör.
Kan aldrig ta en annans parti.
Är alltid felfri.
Tänker bara på sig själv.

Så summan av kardemumman är att den personen som ser ner på psykiska åkommor troligtvis har en egen psykiatrisk diagnos.
Det är lite komiskt mitt i allt.

Nu jobbar jag på att bli stark.
I mig själv.
Det ska gå.
För det är jag värd.




Fri vers (Fri form) av Syss
Läst 99 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-10-05 23:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Syss
Syss