Inatt sitter natten mitt i dagen 

drar ett ögonblick från mörker 

Anat. Denna märkliga 

tid. Åter. Anat hur naturens nya

skott skulle vika sig för vind 

dess spröda utväxt lager på lager 

av det ljust gröna 

märket invid stam hur växten 

önskat fara   [även du]

är vi månne samma månljus 

träffade av sol när livets alla 

strålar bleknar dag blir afton 

barnens ben är vila 

min hand tar din 

du nära lika nära 

minns du täcke släpandes stod 

inte ut med kärleken 

för nära minns du sömn som inte 

kom hur bytte rum 

minns även den störde 

idioti av kamp omöjlig 

önskar inte störa men kaprifolen 

över löftet virad runt de ord 

en man inte ger en kvinna 

på allvar bygga liv 

runt det mindre starka för ett

brott betänk hur gudar straffar 

de som inte kan förlåta 

nog har hon tänkt dig borgerlig 

tråkigt vettlöst tradig 

nog bundit dig runt 

stammar till för överlevnad 

men aldrig nånsin baktalat hatat 

enbart i otrohet för överlevnad 

I detta stavat dig idioti