Jag ser att du rör läpparna. Därinne är det samma
ljus och samma omistliga värme.
Jag ser att du försöker leda ut de hinder som tar dig
tvärsom i en värld du inte längre känner.
Men känner du? Känner du verkligen inte alls nu längre?
Jag ler och gråter stort. T o m större än dina vävda tröstfiltar
du tycker om att svepa runt mig i , för att skona oss. Där i ligger jag nu och gråter.
Ja, jag vill slippa förgängligheten och tiden, lossandet av hud
in på benknutor, så hemskt det är!
Så hemskt att jag kräks och bygger vackra dimridåer varje dag,
min älskade.
Du skyddar oss, älskade.