Ingen hade förut tagit mig med sådan storm som du gjorde. Du var en poet.
Din kropp var poesi.
Du skrev de vackraste texterna jag kanske någonsin kommer att få uppleva.
Jag minns första gången jag såg dina ögon i verkligheten, hur mina ben försvagades av din glöd. Hur de väckte eldar i mig jag inte ens visste om att jag hade.
Jag minns hur min kropp kändes som en pusselbit tillsammans med din och hur jag aldrig tidigare känt mig så i nuet som jag gjorde med dig.
Kommer du ihåg hur du älskade att jag rörde mig i din närhet? Att du kunde titta på mig i timmar utan att bli uttråkad.
Jag minns dina sms, dina ord, de var som ljuvliga noveller av kärleksförklaringar, hopp och sånger om framtiden. Vår framtid.
Det var så sorgligt bara, när det uppdagades att hela du var dramatik. Och som du lekte med dina svavelstickor.
Jag kommer ihåg hur lurad och idiotisk jag kände mig när det kom fram att du träffade någon annan samtidigt som du bad mig om exklusivitet. Hur du bjöd hem henne veckan efter jag varit hos dig. Kommer du ihåg att du inte ville följa mig till tågperrongen när jag skulle åka hem? Du satt kvar i bilen.
Du väntade på henne.
Det fick jag veta långt senare. Att vi bara bytte av varandra.
I ett halvår kunde du släcka och tända min kärlek till dig efter hur du behövde värmen. Du kunde bränna dina broar flera gånger om, efteråt byggde jag dom bara åter.
Du blev den sista som jag lät utnyttja mina känslor. Du blev min allra sista lärdom.



Jag minns sista gången du hörde av dig. Du hade nyss blivit dumpad och sett att jag börjat träffa någon annan. Du behövde någon att prata med, någon du visste skulle finnas där.
Men jag var inte där mer. Det fanns ingen glöd du kunde väcka till liv och när du förstod det så slutade du höra av dig.