Ljus. Mörker.

Så sakteligen reser sig solen över fjärran toppar och kantiga höghussilhuetter... Skuggorna flyr sakta, likt tidvattnet som drar sig tillbaka från stranden och uppenbarar vrakgodset i gryningen; här en smått rostig trehjuling på en stilla gräsmatta prydd med grill och utemöbler; här en gammal bil som är någons stolthet och resterande samhällets börda i avund, likgiltighet och avgaser. På dess bakre mörka ruta reflekteras soluppgången och husen. En ny silhuett gör sig synlig i takt med de annalkande stegen. Håret trassligt, skägget ovårdat. En hemsökt blick och ett inre som kontrasterar stillheten i nuet. En individ som vid det här laget förnekar allt heligt.

Och som söker döden där den kan hittas bekvämt.

Ett tåg... Det får bli ett tåg...

Tankarna och minnena kommer objudna likt hunger eller törst. Föraktfulla leenden, nedvärderande blickar, glasartade och nonchalanta ögon som gjort sig förlamade till livets dalar och berg. Ansikten på ansikten. Dömande. Krävande. Animerade av bakomliggande muskler likt hur trådar får en marionettdocka att dansa på scen och som i sin tur drar i ansikterna på dem i publiken med osynliga trådar. Bravo. Da capo. Ett spektakel staplat på andra spektakel som reser sig till skyn i form av städer och deras distraherande ljus och ljud. Statyer av sten som står kvar när Jorden är kall. Böcker, tv-serier, filmer, spel, dagböcker, blogginlägg—historier och sagor som håller mänskligheten uppmärksam och onykter från dess vagga till dess grav. Där alla är huvudpersoner.

Livet är en drog. Och döden är så gammal.

Ett skälvande går igenom hans kropp och drar hans hand till att slita av glasögonen och gnida sig för ansiktet. Först ett försök att gömma sig själv från smärtan. Sedan dra den från ansiktet och låta den falla och gödsla jorden tillsammans med resten av historiens lidande. Han hyperventilerar ett tag och drar sedan ett djupt andetag.

Förvisso, ett tåg är nog en snabb lösning. Hade han inte haft en panikattack just då hade han funderat över vilken kliché det hade varit att sluta sitt liv på det sättet. Rubrik: Sorglig loser målar om ett tåg i spännande nya färger och tvingar tågchaufför samt flera passagerare att söka terapi. Haha. Sedan hade han *fått* en stor dos ångest över att tänka en sådan vidrig tanke och spenderat resten av kvällen att hata sig själv så som han redan hade gjort majoriteten av sitt vuxna liv.

För var det inte så man visste att man var vuxen? Självhat och konstant ångest?

Knastrande under fötterna. Asfalten är täckt med grus och luften är dammig.

Såsom livet.