visst är det vackert att i ärlighet 

fått älska även de som i verklig 

mening inte kunnat 

de som inte kunnat se oss

vi inte dem 

inatt tog min make fram ett fotografi 

från då. Blåste bort dammet. 

Våra döttrar var så små. Då.  

Du kan lämna mig om du vågar - 

i vågor lämnas rummet. Solens streck i 

hall. Den fasta armen runt 

en man som varit på en resa. Dött 

och börjat leva. Gett fullständigt faan 

i överheten dess förväntningar. 

Mitt öga fastnar i stunder. Som om 

måste blinka. Men han vet förstås.

skrattar. Du tror väl inte än du är det

starkaste. Han fixade dig inte vem faan

hade. Ja förutom ja förstås. 
ömt. Jag. Nog faan hade jag tryckt 

upp dig mot den där väggen, skickat

dig i terapi. Inte faan hade ja trott det rörde 

mig. 

Längs kullerstenar hörs varje dag hans

melodi i vardagen som hålls ihop av 

rep blandningen av Thåström fast 

i rockens ficka spår av medelklassens 

ivriga små sömmar