förlorar min kompass

under stormbyarna längs leden

plötsligt inför att stigen delas

drabbas jag av vankelmod

orons mara rider

uppgiven sätter jag mig

på en tuva vissen ljung

allt jag ser tycks mig hopplöst grått

ett hastigt öppnat schakt av sol

och lika hastigt slutet

fladdrande i ögonblicket

lugnet ger sig tillkänna

i luftrör och lungor

andedräktens ut och in i långa djupa tag

jag blundar 

mina knäppta händers ankare

och i en andra blick

på korsvägens gåta

syns mig svaret betydelselöst

ett större sammanhang råder

nu och i sinom tid