då har nu natten åter vikt sig 

den lilla skammen 

flämtar medlidsamt men stilla 

min hand av ädelsten sänks ned i

dopfund i trådarna hålls kroppens 

leder ännu fast 

där i byn utan ansikte gapskrattar 

alla tokar åt det ansikte som 

speglar sig i vattnet det är en ihålighet

som sprider sig bland massor 

mitt huvud nedsänkt över ytan 

han skrattar någon drar i 

mumindräktens svans 

häpnar över  det mörker den 

utrensning som levde som orm 

uti min mage för kroppen värker 

kaffet alkoholen nikotinet. Det 

starka fräter. 

finns de som kallar mig för ärlig 

är långt ifrån dess sanning 

ett öga fastnaglat vid mening 

allvarsamt dras vapnet fram ur 

faderns vapenskåp och jag som 

aldrig skjutit skjuter ner dem 

en efter en 

ingen där i verklig mening 

det var hon jag flickan som trots 

varning fick försvara mig mot er 

livet och när flickan orkade inför 

kärleken dess frätande sötma 

dess dödande massa