Du var på någon slags förbättringsresa från tidigare relationer, jag var på någon slags förbättringsresa från mitt tidigare jag. Du drack billigt rödvin så det nästan ångade från din mun, jag var nykter men berusad av dig. Jag hade nyss fyllt 23 och du var något år yngre, vi träffades på en midsommarfest i Norrland. Solen sken på himmeln fast klockan var två på natten, stan låg tyst. Du och jag gick på grusgången genom stadsparken, hem till mig.
Du hade planer för sommaren. Du hade så många rövarhistorier att berätta, du kunde fånga in varenda tjejs uppmärksamhet inom en radie av en kilometer. Du var lika tragisk som mig. Och så ogenerat vacker.
Din kropp fick mig att känna mig utseendefixerad, dina händer var min drog. Jag gick i terapi för min förmåga att överkonsumera tillfälliga sexuella relationer och du blev mitt återfall. Och som jag föll.
Från den första stunden du presenterade dig och tog mig i hand visste jag att jag hade fallit. Hela den sommaren spenderade jag i din famn och dina ögon. När hösten kom var jag rädd att jag skulle förlora dig.
Minns du? Minns du vilka vi var då?
Och alla val jag gjorde, gjorde jag för att välja oss. Och du stannade kvar.



Ditt ansikte börjar vara svårt att minnas, din röst låter främmande när jag hör den i våra videor. Sista gången jag sade ditt namn var på våren. Det lät ovant i min mun, som om jag redan glömt bort dig. Det kommer aldrig bli vi två igen jag vet om det, men du kommer alltid stanna kvar, orörd i mitt minne. Du finns kvar i mina dikter, blogginlägg och dagböcker, i bilder på oss.
Jag glömmer dig aldrig, Nattflickan.
Men jag har Dagpojken, och det är tack vare dig. Så tack.
Tack älskade du.