Där står de med ryggen mot mig.
Som om de var något som jag inte var, eller kunde bli.
Kan de falla dömda ner och låta bli allt omkring oss.

De är så kallade kalla som is.
De är glömska figurer om dagen men blodtörstiga bestar efter solen.
Glömda kvällar när månen faller,
när månen går med långa ben kan jag inte se något mer.

Men bortom stupet faller de glömda och trötta.
De faller genom allt och inget och fortsätter i det isande, mörka intet.
Är det möjligt att vara så trött att ens inre bryts ner genom varje ögonlock som faller

Klockors varv på varv som aldrig stannar.
Förutom när du tar ett sista andetag i kylan.
Ångan som söker sig upp mot skyn och inte ger sig för av gamla hedningar.