natten aldrig så politisk 

som när sömnen låter vänta 

på sig orättvisan drar i mina 

tår 

min dåtid synes som ett slagfält 

krigets kvinna rustad 

skilja ont från gott 

Vargen ylar halsen värker 

ensamheten vaktar portar vid

öppna

modet fnyser klippans kant 

dess utsikt spaden den som 

krigaren har lagt uti min hand 

lukten av dess läder huggen 

huggen tiden efter blodets 

droppar liv till spillo 

lika nödvändigt som inälvorna