Mannen gick

längs öde höststrand

samlade på

vita fåglar

såg och hörde

havet sorla

kände vinden

ta i håret

ingen där

och inga fotspår

ingen annan

mer än måsen

ingen vän

och inget sällskap

på hans vandring

nära djupet

tankarna

är här och fjärran

där och då

när solen lyste

i ett nu

när vinden tilltar

och när svarta moln

blir flera

Mannen är

där han vill vara

längs en strand

som tiden lämnat

vid ett hav

som stiger högre

nära djup

och storm som kommer

långt från henne

men hon lever

som en bild

och som en viskning

och han hör

när regnet kommer

ännu hennes röst

så nära