Kärlek lämnar ett öppet sår,
det går varken att se eller dölja.
Längre in i hjärtat än jag med handen når,
bara att acceptera, detta kommer mig resten av livet följa.

Vart andetag jag smärtsamt tar,
såret öppnas och känslorna mina lungor dränker.
Så kan det gå när man känner, drömmer och blir sårbar,
kring känslor, drömmar och framtid nu uppgivenhet sig sänker.

Som en människa utan mening jag nu i livet vandrar,
som en människa utan framtid jag nu på livet ser.
Jag bär min egen skuld och ingen annan klandrar,
min väg som, en kort period, bara gick upp har nu bytt riktning och går bara ner.