Sommarens bortgång sköljer sömnen över gatstenen
lyktorna är vissna träd som ger en klen bekräftelse
att fler där ute med puls lindar benen kring varandra
bänken förblir kvällens vänskap när hårda, sårade ögon
blickar ut över ett landskap
en dåtid med de första stegen, den första kärleken
och inte den sista tåren
det spänner till i lederna vid upptäckten
att tiden fortfarande inte hade skyndat sig vidare
en hastig inandning skapar tankekartor
fyllda av något nytt men ändå välbekant
doften av nyeldat trä mellan väggar i en parlör
som skulle få de flesta små fötter att skämmas
närvaron av blöt päls i knät när ögonen suckar förnöjt
Det enda vissna i tillvaron är äppelträdet
som precis som jag

just nu

återigen kommer blomma ut