obruten...

           punkteringen... den första stavelsen i mitt namn

        och dina vackra händer

                som mejslade ansikten

                                    i katedralväggen

                                               våra ensamheter

                                          sekvenserna

                    en dag kommer vinden att räkna våra förluster

            återge floden dess skuggor

                      stapla stenar

men ännu inte...

          inte än...

               eftersom väntan

         alltid är

                     ett nytt kapitel

allt jag någonsin ville var att kyssa sprickor,

                    bända dem öppna och lyssna till trasiga skratt

            du misstog min tillgivenhet och jordens rekyler

       jag var mahogny och kontinuitet

du rocailler, abstraktioner, vintervitt

      och när luften blev trång

               sjöng vi sånger för överlevnaden, färdades alltför hastigt

             du sover

                    jag vakar

        ett långtbortamörker

                     grafiskt

              som tallarna emot en djupröd himmel

såren begravda

             tystade

                     likt övervintrade getingar

                frusen

    fiolens röst som vilar i luften

            ännu en i raden av stjärnklara nätter

     skriv mig...

                skriv mig ett ord så att jag inte tänker

                         i den riktning där du inte är...

              så att inte ångern

                     jagar mig ut

                                ur mitt förflutna...