Så var de då framme. Ryggsäckarna 

slängda över furorna ögonen riktade 

mot detta hav av skum. Likt 

då. Som tiden inte rört sig. Inte 

alls. Enda skillnaden 

var frånvaron av den andre. 

Mitt barn. Kanske var det dina ljud 

av sorg som spelade längs väggar 

for som slöjor över vattnets brus 

Du som älskade någon mer än mig. 
kanske likt jag mer. Såsom vi älskar 

någon som oss ser. Behöver oss och

i grunden ger. Allt. 

Kanske att du idag kunde förstå. Att

kärlek finns i skepnader olika. 

Sorgens kärlek. Skulden. 

En vecka i en stuga bort från allt 

 hinner inte sorg ikapp. Enbart

skam.