Utifall att,
glömskan
eller kanske
min egen dumhet
Skulle infalla:

Att mig själv låsa ute,
är som känt destruktivt
Öppna upp och omfamna,
till och med den där vedervärdiga känslan:
Av att visst går allt helt åt helvete nu?
Den förbaskade känslan,
ska jag krampaktigt kyssa

Skilda män,
han som igår höll sitt barn hårt i hand,
han som idag ringer mig och velar
Han som inte riktigt vet vad han vill
Och i synnerhet han där,
som levt 30 år,
på 20 år
Är inget att ha

Sena nätter med sprit,
dränker inga sorger,
inte ens de där påträngande
som vid första mun domnar
Känslan som får mig att vakna,
den däremot,
den STENDÖR.

Att upprepa mönstret,
barrikera mig från min inre storm,
ligga inkännande med en flat man
och slutligen
i säng krampaktigt hålla groggen
Det ska jag fanimig låta bli nästa gång

Låt den sörjiga hunden,
förbli
Begraven