Jag vet att jag har svårt att ta in nya saker och gå med på att saker kan göras annorlunda än vad jag gör. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att inte behöva vinna hela tiden. Jag jobbar på att försöka förstå andras känslor. Jag försöker slita bort maskerna framför min själ. Det är sant jag försöker verkligen. Men det är inte lätt. Det gör ont. Det är fysiskt smärtsamt för mig att acceptera att det finns människor som inte lyder och gör som jag vill.

Ibland känner jag en stor ensamhet och sorg. Min själ bor granne med en förtärande tomhet. Jag har tur som har en vilja av järn. Och jag har bestämt mig. Jag skall inte falla igen. Falla hårt och vasst och krossa alla ideal jag bär på.

Jag tror att jag hatar mig själv. I alla fall den svaga delen som böjer sig för andra. Som hukar undan i rädslan för konflikter. Jag hatar att jag varit svag så länge som jag varit.

Sen plötsligt som en blixt från en klar himmel klev du in i mitt liv och allt jag ville. Vill. Är att få äran att älska dig. Högt, rent och intensivt. Men jag måste hålla tillbaka. Jag måste ta det lugnt och låta dig få komma till mig. Förstå då tror jag att jag kan sluta hata mig själv. Först då tror jag att jag kan bli hel igen.