Där satt den. Lirkade med fingrar 

stela. Låg så med ändan upp en 

go stund. Det var värt varje ögonblick 

av frustration. Glömde se sig om

så märkbart annorlunda, 

formen symmetrisk färgen 

skiftande. Nu vändes kropp mot rum

scannade av. Ingen där. Inga ljud 

hördes. Lade sig på rygg. Furorna 

luktade. Låste alla dörrar. 

Skulle skänkas 30 minuter. Var tvungen 

att blunda sig igenom det. Budskapet 

tydligt. 

När ögonlocket stängdes slogs hon 

av tanken på framtiden utan vetskapen. 

Det skulle tagit något år. Tvingats blunda. 
Vistas i enskilda rum. Föda barn. Blunda. 

Hon såg sig själv tveka. I stegen i de upphettade 

sommardagarna i Stockholm. Den rutiga 

klänningen med skärp. Psykoterapeutens 

väg. Drömmarna. Kampen den eviga

i speglingen hos de andra.  Fru åt honom. Åt

han den store. 
Samtidigt. Högtidligt. Varmt. Men

alltid hans aldrig 

hennes. Det hade blivit ljuvligt vackert. 

med ens drogs skärpet åt. Så kvavt. Andning

tung. Hon såg glipan där i skimret mellan 

fingrarna som lyfte oss mot luft. Hon kunde 

inte vistas där. I de där mörka rummen. Där 

framtiden skulle innebära att lyfta fram en man 

i en sådan där porträttbild från 1800-talet. 

Allvarliga män med allvarsamma miner. I

sina plikter. Anfäders tunga biblar som ett 

mörker längst in. Inlåst. 

Det var så tydligt nu. Svanken låg i golvet 

och den försiktiga tillförsikten lät armarna 

forma sig runt kroppen. Meningen som den

mening som den blev spred sig längs med 

hela kroppen likt en suck. Sitt livs tydligaste 

andning. 

Blicken sökte verkligheten. Kroppen skakade 

av tillförsikt. Ovanan klädde åter rummet 

men tanken mötte ingen känsla. Sorgens 

bokstav satt så ensam avklädd. Hon var 

kanske framme. 

Från köket sprakade kaminen. Hon skulle 

ringa till Tomas nu. Tacka honom. För vad

visste hon inte ännu. Det är klart hon inte

var spåkula. Men det var alltid något hon

vädrat. Som när hon drömde mardrömmar 

om att pojkvännen hade sex med en annan 

man. Allt kändes. 

något med luktsinnet. Något 

alltid vädrat. Varginnan. Djuret. Den

unkna lukten av en människa som inte 

riktigt står på egna ben. Den själv inte 

var men skulle bli. Den 

tänkt att vara.