Där sitter hon, en liten flicka på runt 4,5 år, närvarande i ögonblicket.
Det här är hennes plats.
Med armen runt en stor schäfer ser de båda rakt in i kameran.
Lika medvetna om varandra som om fotografen.
Bilden är i svartvitt, året är 1965.
De sitter på en sliten trappa i trä, tätt intill varandra, självklar är deras gemenskap.
Flickan bär en stickad mössa med ett märke fastsytt, en ylletröja med fina mönster och ordentliga gummistövlar.
Hunden gör sig bra i svartvitt.
Lika tydligt som jag ser bilden, ser jag också färgerna.
Den röda mössan och märket i blått-vitt där det står ”Kittelfjäll”.
Tröjan i mörkt blått och vitt.
Det solbrända ansiktet och de klara blå ögonen.
Var gång jag ser detta fotografi är det alltid en solskensdag,
Hunden vid hennes sida heter Bill, han är anställd som lavinhund där i Kittelfjäll, de har nyss mötts , den lilla flickan och Bill.
Redan är de goda vänner och oskiljaktiga, ditt hon går, går också han.
De befinner sig på en kursgård i Kittelfjäll och den lilla flickan är jag.

Lavinhunden Bill hade en kompis som hette Dill, men den hunden fick jag inte hälsa på, han var inte så förtjust i barn, då han mött barn som inte varit så snälla mot honom. Men jag minns, att jag viskade mjuka ord även till honom.

Mina minnen går ihop, för när jag ser på denna bild,
minns jag också hur jag åkte i en akkja dragen Bill o Dill,
snön som knarrade under pulkan,
de vuxna som skidade vid vår sida och
värmen från björnfällen jag var inlindad i.
Månljuset som visade vår väg.

När jag ser på bilden, hör jag henne busa och skratta i mitt inom.
Hon finns kvar där, med den röda toppluvan på sned,
med armarna runt en hund.