Mina fingrar i försiktig beröring 

andetag som hålls 

som allt mer inte kan 

Läten röster välbehagets fläktande 

tårar längs undrets hud 

Ögonpar händer flätade ihop 

Jasminen som under pauser 

intas i det slitna undantagets hus

Hur hon när sommarängen kunnat 

blomstrat huset mot framtid byggas 

denna galning hon blev jag som om

det upplevda fanns i flertal 

Mina tysta rop till en värld gående 

i verklighetens ljus 

mina rop som måste till för att en 

dag förmås upphöra