Teatermasken.
Sengångaren gör succé på scenen.
Tysta applåder.
Som om inte genrepet vore nog så glittrande ömtåligt.
Jag kindpussas med stjärnor från den galax räven mig drömt.
Jag bär bärkorg med bär, men allt du ser är min något diskreta sminkning som krackelerar i strålkastarljuset. Kristalltiara och balklänning då jag äger scenen, föreställning efter föreställning. Iallafall i min fantasi där min hybris publiken kan plocka som solmogna vindruvor presenterade på silverbricka med krossad is.
Beundrande blickar, ja, eller hur?! Nej tillbaka till varghonans oglamorösa vardag där lila korpar i livets säsonger och jag låter dem omsluta mig tills dess att deras beröring vaggar mig till sömns. Men när jag innan dig vaknat, jag sträcker ut min hand och rör vid min teatermask. Och för en stund jag absorberar tystnadens applåder. Jag glömmer lätt att jag endast en sengångare är. Men jag gör succé. När jag äntligen lyckas somna igen, i min karamelliserade dröm jag flirtar förföriskt med ett glas rosa champagne i handen , men bara litegrann. Så lite så det nästan inte räknas.