Fuck!
Jag vill inte gråta, det är inte så viktigt!
Jag kan fixa det här, sluta jag vill inte må så här!!
-
Ångesten slår sig in som en påle genom kroppen.
Hjärtat är hårt och hoptryckt i en alltför trång bröstkorg.
Andningen blir kort och stötig, som luften inte räckte till.
Tårarna undertrycks i vrån på hårt slutna ögon.
Knyter nävarna, drar upp axlarna, spänner tårna.
-
Varför blir jag såhär.
Det är ju inte så farligt, ett litet bakslag.
Min värld kommer inte att rasa för det här.
-
Men det känns så.
-
Som att mitt liv är slut nu.
Fast kalendern är full i månader framåt.
Nu är det snart slut, ångesten kommer att ta mig nu.
-
Kroppen drar ihop sig i en slags mental fosterställning.
Den känslomässiga inneslutningen är total.
Det känns som jag brinner samtidigt som jag fryser så jag skakar.
-
Hjärnan slutar tänka, tankarna fastnar i en målning av surrealistiskt kaos, allt blir stilla.
En snyftning bryter fram, sen en till.
Snart bölar jag som en 5 åring.
Stora tårar ackompanjerade av högljudd hulkande.
-
Sakta blir allt stilla och tyst.
Attacken har passerat, ångesten släppt något.
Andningen lättare, ögonen röda och näsan snorig.
-
Den tog mig inte idag, men den ligger kvar därinne.
Som en svart gravsten längst in min själ, i väntan på att få mitt namn inmejslat.
I väntan på en ny dag.
En ny motgång.