Ja så började brevet

- Min-

Fundersamt lät jag pennan vila,
den vackra bläckpennan du givit mig,
den som vilade i min hand som varde den gjord för just denna hand.
Blicken lät jag vila långt i fjärran,
längs minnena som sträckte sig likt skimrande pärlor,
dessa pärlor som nu vilade svala mot min hud.

Jag mindes, kommer alltid att minnas,
första gången jag mötte dig.
En höstdag med regnet hängande i luften, praktiskt lagd som jag är, var jag iklädd skinnbyxor och träningsskor fuktiga av vätan,
håret rufsigt av vinden men min klart seende ögon mötte dina och de elektriska impulserna flög i luften.
Din nervositet som fick dig att trampa på stället,
ditt mod som övervann oron och istället fick dig att le
som du för alltid varit min.
Din glädje som jag mötte med min,
i den stunden fanns bara vi.
Mina tankar glider vidare förbi minnespärlorna, stannar till vid särskilda stunder och möten,
Ett möte som etsat sig för alltid fast,
när jag drev på oss båda,
närmare och närmare randen av gränserna
som stod som osynliga klippblock i vår skimrande bubbla.
Hur jag , med min blick i din klev över kanten
- fångades av vinden och flög,
som vi flög.
Båda tillsammans -
hur jag skakande av de mäktigaste av känslor landade i din famn,
hur du höll mig nära nära
när tårarna förlöste min själ
jag steg mot skyarna av ren kärlek.

Så många pärlor att stanna till vid,
vackraste av minnen,

Tiden är knapp
Så jag höjer pennan och
fortsätter skriva det svåraste brevet av alla: