Morgonsolen kryper i takt med 

radions 107.1. Vid den sista 

fyrvägskorsningen är jag inte längre 

över 40. Är odödlig, ung. Ni alla så 

futtiga. Mitt liv starkt. Allt möjligt. 

Era liv bleknar och det som älskats trist 

som om dimman höjer sig över liv, de

som den senaste tiden värkt. 

när jag passerar frisören, som vanligt, 

strax innan arbetet 50 meter ifrån 

huvudingången, slår det mig det var 

denna känsla galenskapen har. Det 

var fanimej den oövervinnerliga känsla 

av styrka som lät handen greppa det 

läder som satt runt spaden. Den som 

grävde graven till min egentliga död. 
Början till liv. Tyvärr det enda. Möjliga. 

Rus. Rus är min arvedel. I dess fall, 

strax innan uppvaknandet. Tänk om. 
Om det var just detta som jag sjöng. 

Överkänslig men fullkomligt skvatt 

galen. När alla ord prövats. Tiden gått. 
När älskats älskats sönder. Inga 

överraskningar väntade. Otillräcklighet

var svar framtid skulle byggas av. 

nog faan sätter honjävlar tänderna i

första bäst som visar sig i stan. 

Ingen trycker upp mig. Ingen kämpar 

så att svetten dryper. 

107.1. Rock. Tar mig ända in. Ta nu för 

i helvete. Försvinn. Här kommer jag.