Då nattens mörka slöja faller

och änglarna tänder

himmelens alla gnistrande stjärnor

omfamnar saknadens längtan

med ömhet, min ensamma själ

fri som en fågel

svävar jag i drömmen

trygg i min visshet

om vad som komma skall

bortom förtvivlans djupa hav

av sorg och tårar

bortom ekande tystnad

uti tomhetens dal

genom skuggornas rike

bortom allt, färdas jag

svävande, fri som en fågel

fram till den dag 

då våra själars längtan

åter skall finna

varann

ty uti mitt hjärtas slag

andas vårt liv, sjunger din kärlek

uti venernas livgivande flöde av blod

och där uti kammarens varma inre

uti djupet av min kärleks evighet

bär jag med mig alla vackra 

minnen utav dig

*