Ljugprästen i Ånge

Det var på 60-talet jag blev bekant med en präst i Ångetrakten, Arthur Nebolus, i samband med älgjakten. Det visade sig att han var en kunnig man, historieintresserad och en entusiastisk amatörarkeolog. Han var också mykolog och musikkunnig, trakterade själv oboe. Hans specialintresse var lämningarna efter järnåldersfolket längs kusten i Gävleborgs län. Han var ett stort original men uppskattad i bygden förstod jag.
Jag bodde då hos min svåger, som drev en bensinmack i samhället.
Prästen, som märkte att jag var intresserad av hans berättelser, sa kom hem till mig i kväll så ska jag berätta mer.
Jag ringde på i prästgården samma kväll och stod med en plåtburk Twist på farstubron. Att prästen var excentrisk, märktes. Trots att han hade bjudit hem mig sa han: Jag släpper ingen över tröskeln som är tvilling. Ni är väl inte tvilling?
Nej, jag är inte tvilling, sa jag förvånad.

– Det var bra det för tvillingar är ena skojare, speciellt enäggstvillingar. De tar jag inte emot i mitt hus.
Sedan jag alltså försäkrat att jag inte var tvilling slog han an en fryntligare ton.
– Vi säger väl du, sa han.
Han visade in mig i biblioteket, som också var sällskapsrum. Längs alla väggar stod det bokhyllor.
Prästen hade imponerande kunskaper. Han talade fem språk, visste mycket om jordbruk, botanik, jakt och fiske, folkmedicin, litteratur, historia och gamla motorcyklar(!). Han älskade Leo Tolstoj som han läste på ryska.
– Tolstoj är den störste författaren men han är ännu större som människa, en inspirationskälla för alla kristna, ett helgon nästan.
Prästen berättade vid ett tillfälle att det var just läsningen av Tolstoj som fick honom att sadla om från språkstudier till teologi.
Han hade ikoner på väggarna och tycktes överhuvudtaget ha en dragning åt den grekisk-ortodoxa kristendomens skönhet och högtidlighet, fast han var präst i statskyrkan.
Han var också åsikter om samhället. När det gällde kvinnopräster ansåg han att det fanns vissa teologiska argument emot dem men att dessa egentligen inte vägde så tungt. Men frågan om kvinnliga präster var så inflammerad och förgiftade hela det religiösa livet. Men nu var det nog för sent att göra något. ”Till slut kommer kvinnoprästfrågan att äta upp Svenska kyrkan inifrån.”
Jag såg fram emot att tillbringa en afton i sällskap med en riktigt bildad man.
Prästen slog i konjakskuporna och började berätta om sin forskning angående Angermännen.
– Jag har forskat i Angermännens kultur, tro och historia, berättade prästen. Efter nio års studier i ämnet vet jag nog mer än någon annan.
Källmaterialet är förstås torftigt. Men jag var de hade några av sina kultplatser.
Angermännen? undrade jag.

Han tog det från början och berättade om det gamla ångermanländska riket under järnåldern.
Ångermanlänningarna var fordom mäktiga och fruktade. Ordet angerman har samma ursprung som engelskans anger, det har alltså ingenting med verbet ”att ångra” att göra, inte heller äng, förkunnade min värd.
De var fruktade för de var ursinniga i strid, angermännen.
Angermännens utbredningsområde var störst under vendeltid. Då fanns deras bosättningar vid det som idag är hälsingekusten. Namn som Enånger och Njutånger erinrar om det forna ångermanländska riket som gick ända ner till Hamrånge, några mil norr om Gävle.
Enånger vare huvudstad i det gamla Angermanland. Enångers kyrka är byggd på samma plats som angermännens gamla tempel, där man offrade getter åt Wotam.
Men de hade fiender. Hälsingarna, som på den tiden befolkade Ljusnans och Voxnans dalgångar, tryckte på. De ville åt angermännens rika fiske, välvuxna skogar som lämpade för svedjebruk, och naturligtvis åkermarken. Visserligen består den mest av lerjord men de många soltimmarna i kustområdet ger goda skördar, menade prästen.
Angermännen var fruktade krigare men inte många nog att motstå trycket från söder och väster. Ett avgörande blodigt slag stod Norralaslätten, norr om nuvarande Söderhamn. Ångermanlänningarna slogs tappert men förlorade mot hälsingarna. Efter nederlaget måste angermännen och deras kvinnor dra sig norrut.
Den allra äldsta kyrkan i Enånger byggdes på angermännens kultplats.
Man vet att det har funnits en runsten i Enånger. Den lär ha berättat om den avgörande striden. Stenen försvann på 1800-talet, den användes troligen som grundutfyllnad. Ingen vet. Gamle riksantikvarien B F Jansson, ”Run-Janne”, kände till stenen. Han lät välta två bodar i sökandet efter den, men förgäves.
– Det du har berättat nu är helt nytt för mig sa jag. I skolan fick vi lära oss om krig mellan svear och götar men ingen om dessa stammar i södra Norrland.
Det var en trevlig kväll. Prästen var generös både med historier och konjak.
Vi höll kontakten några år via julkort och liknande men så småningom ebbade den ut. Jag och min hustru bodde några år i Danmark.

Men några år senare var jag och min fru i Hudiksvall för att fira en 50-åring. Vi passade på att besöka Hälsinglands museum. Då frågade jag en intendent på museet hur hon ställde sig till berättelsen om angermännen.
– Det där låter som någonting som den där Ljugprästen uppe i Ånge har hittat på, sa hon.
– Ljugprästen?
– Ja det finns en präst däruppe som har en egen så kallad teori om att ångermanlänningarnas föregångare var en egen stam som låg i fejd med hälsingarna. Jag kan säga att det finns ingen som helst substans i detta. – Den där prästen menar att ortnamnen som slutar på -ånger var gamla bosättningar för denna stam. Men ortnamnsforskarna har klarlagt att dessa byar var tilläggsplatser för båtar. Efterleden –anger har samband med ankare, inte vrede som prästen påstår. Han tror att namnen är samma som engelskans anger. Det där är bara fantasier.
Efter besöket på museet gick min fru och jag till ett kafé. Jag var lite omskakad för jag hade faktiskt trott på prästens berättelse. Min fru retades med mig:
– Du har alltid varit lättlurad Oskar.
– Jag känner mig lite dum nu som lät mig luras av prästen, sa jag. Men han lät så övertygande.
En man som satt och läste en tidning vid sin kaffekopp reste sig och kom fram till oss.
– Jag heter Per Ludvig och är reporter på Hudiksvallstidningen, sa han. Jag kunde inte undgå att höra er prata om prästen i Ånge. Vi har faktiskt skrivit om honom och hans märkliga idéer. Får jag slå mig ner?
– Ja, varsågod.
–Jo, prästen har närt ett hat mot hälsingarna och det beror på den misslyckade starten på hans prästkarriär. Det var 15 år sedan. Han skulle provpredika för en prästtjänst i Rengsjö men hade stärkt sig med starka drycker innan. Han var nervös. Tyvärr märktes det att han var påstruken när han stod i prediksstolen. Han sluddrade och kom av sig.
– Många kyrkobesökare reste sig och gick mitt under predikan i protest mot prästen. Han fick naturligtvis inte tjänsten. Sedan provpredikade han i två andra församlingar. Då var han nykter men ryktet hade redan föregått honom och han fick ingen prästtjänst.
– Han blev säkert lite snorkigt bemött av andra Guds tjänare. Det var egentligen synd om honom. Han började hata hälsingarna som hade varit så ogina. Det var bakgrunden till att han uppfann en konstig teori om angermännen. En slags hämnd.
– Jag är glad att jag fick veta det du berättade, sa jag till reportern, även om det på ett sätt var tråkigt. Jag träffade prästen en gång och han var mycket charmerande och intressant.
Ytterligare ett par år senare befann jag mig i Härnösand. Jag hade skjutsat upp vår dotter dit, hon skulle börja på Härnösands folkhögskola. Sedan jag lämnat av henne och kramat om henne fick jag för mig att jag skulle ta en titt på staden.
Jag parkerade bilen och började strosa runt i denna fina stad. Kom till Köpmannagatan. Det var fredag och systembolagskön gick ända ut på gatan. Plötsligt såg jag ryggtavlan på en bekant figur. Var det inte…?
Jag tänkte att jag skulle hälsa på prästen så jag gick fram.
– Goddag pastorn. Känner ni igen mig? Jag var hemma hos er i prästgården för nio år sedan.
Han såg konfunderad ut.
– Ni menar min bror prästen. Han avled tyvärr för två år sedan. Vi var enäggstvillingar.
***