Jag absorberar tystnad.
Vilsen bland röster masserande sammetslen utan hon vilseleder utan förvarning.
Att sväva bland kändisar som din kyla i kalkbrott underbar samtidigt undvikande.
Hur vi vallfärdar mellan himmel och hav förblir en gåta. Vingar du övergivna rödhake, ett stilla regn smeker mörkret och ljuset.
Vi existerar en stund till. Vad är frågans svar när lugnet av din närvaro gräver djupare bland glaciär i mitt hjärta för evigt bevarad som svart marmor vilandes mot trädets årsringar och de andetag som förde oss dit.
Sakta ringlande drömmar söker sig till din trygghet, där papegojblomma kärleksfullt nästan bedjande förskönar tristessen och rastlösheten i själens exotiska akvarium, där enhörning av de sagor vi lever i ibland nuddar vid resten av lögner och sanningen älska i lusthus. Närmre den svarta tulpan som symbolik vi välkomnar den kommande vintern med ödmjukhet. Innan efter då blev nu och det förgångna blir nutid vi vandra med vingklippta puderrosa fjäderdräkt och tittar upp mot stjärnor som de flamingo vi är när vänskapen är som vackrast. Vattenpöl av solrosor. Den plötsliga evigheten gör sig påmind, så rädd jag blev. Klänning av snöflingor jag bär på allé av bergskristall. För en stund jag färdas som leoparder på min resa av vita tigrars labyrint. Äntligen har jag tagit modet till mig. Att flyga ur mitt bo. Inte vilket bo som helst. Min pappa havets örn himlen är ditt hem. I morgon är det fars dag. Varje dag är din dag. Mitt hjärta blöder. Som ditt halsband med guldhjärta med rubin. Att aldrig mer ses. Att aldrig mer höra din röst är mer än jag står ut med. Jag stänger av mig själv. Outhärdlig smärta. Smärta utan bäst-före-datum.
Jag absorberar tystnad. En tystnad endast rödhaken hör.