Dimmorna över fåraslätten jagades långsamt bort med de första strålarna från morgonsolen Con-con. Gräset var fuktigt av sommardagg från nattens kyla. Någonstans längre bort i fjärran kunde man höra bräkandet från några nyvakna får.

Rim satte sig upp och såg ut över det solvarma slättlandet som sträckte sig till den sluttande dalen ner mot sorgeskogen. Han sov ofta under bar himmel. Han förstod inte hur mycket det stärkte honom, hur naturen verkligen tog hand om hans kropp under tiden han sov. Varje morgon som han vaknade upp var det för honom som att vakna upp till en helt ny värld. Lika förundrad blev han också varje morgon då han vaknade och en ny dag presenterade sig med sitt landskap av spegelblankt hav, berg och sjöar. Rent, vackert och glimmande som ett smycke var det. De tunga susande trädkronorna, det höga gräset som dansade i vinden vid stenröset och alla de vilt hoppande bäckar som kom farandes ner från det vita berget. Han förstod att varje dag var gjord för honom och att varje ögonblick ristat i evigheten tillhörde honom.

Han skulle valla sina får även idag. Han skulle ta dem till Månljussjön till kvällen och vattna dem där, och sedan skulle han somna som så många kvällar tidigare, här vid fåraslätten ovanför sjön med utsikten och de vajande Krikonkronorna ovanför hans huvud. Men han var ständigt beredd på det nya som skulle komma. För det fanns så mycket mer här i världen, det förstod han, och att hans tid hos fjärilsfolket snart var förbi, det hade han också förstått. För det låg djupt i hans minne att han hade en mor någonstans med ögon som var lika Rims egna- mörka bruna och stora som nu speglade hans själ i vattnets klara spegel.

Men just nu levde han kvar vid vita bergets fot hos ett litet folk som hade små vingar på ryggen och kallade sig för fjärilsfolket. De levde av mjölk från de betande fåren i dalen och nektar från alla blommor som växte däromkring.

Idag satt Rim nyvaken i skuggan av ett Lapánträd och såg de små lammen springa efter varandra i någon slags tafattlek medan föräldrarna gick och betade av det saftigt gröna morgongräset. Solen hade sträckt sig upp från topparna i granndalen och stod nu högt på himlen. Några fåglar passerade över den ljusblåa himlen. Rim tog fram sitt knyte med bröd och frukt. Skar upp en bit bröd med sin kniv han fått på sin tolvårsdag. Det var en väldigt fin kniv med ett skaft av trä från Lopán och ben från, som han fjärilsfar, Vildur hade sagt - ben från en vild Goron. Rim visste inte vad en Goron var just då men det skulle han snart få veta. Goroner var ett slags väsen eller odjur som gömde sig i skogarna för människorna. Det hade hänt att folk som passerat ställen där Goroner funnits, blivit plundrade och bortjagade. Men just nu hade inte Rim en aning om allt ont i världen. Han visste bara om sitt Fjärilsfolk och sina får. Ingen hade ännu berättat för honom varifrån han kom. Han hade bara hört historien om hur han föddes vid Vita berget i en grotta, det hade han fått berättat för sig tusentals gånger. Men vem hans mor eller far verkligen var, det visste han inte. Men en sak hade han förstått, hans släkt befann sig inte hos Fjärilsfolket, för fjärilsfisken, de var för små och hade vingar på ryggen och alla kunde de flyga. Alla utom Rim som bara växte och växte, utan några vingar på ryggen.

Rim tänkte tillbaka på tiden då han var tre fyra år. Han minns vagt att de hade firat våren på ett ställe där han hade mött en människofigur lika stor som honom själv och utan vingar. De hade träffats under en så kort tid att han inte riktigt minns hur hon såg ut. De hade inte kunnat prata med varandra annat än genom tankarna. Han hade visat att han gillade henne genom att krama om henne. Kanske var det en längtan till sitt eget folk som så starkt bodde i honom. För han var alltid så stor och klumpig bland det lilla fjärilsfolket och ingen ville riktigt förklara för honom hur det låg till. Han var nu för tiden aldrig hemma just för att slippa bli påmind om att han inte var som de andra. Han föredrog att vara ute i dalen och valla sina får. Här kände han sig fri och naturen tog liksom så väl hand om honom, så väl att han glömde tankarna på sina verkliga föräldrar.

Rim satt på huk och såg ut över landskapet då plötsligt en fjäril landade på ett Lapan-kronblad. Den satt alldeles still med hopslagna vingar. Den hade kommit från bergen där Rim en kall vinterdag föddes. Nu var det vår och de varma vindarna lekte med fjärilar och insekter. Så, plötsligt slog den lilla ut sina gråsvarta vingar. Rim såg, att ovanpå vingarna var ett slags mönster. Han hade aldrig sett något liknande. I de gråa vingarna fanns ett mönster som såg ut som två ringar, och i ringarnas mitt små prickar så att det blev att se ut som ögon. De små ögonen stirrade på honom så att han blev nyfiken på den lilla krabaten.
Rim sträckte fram sin hand för att försöka få fjärilen att hoppa över till hans finger. Då plötsligt började något märkligt att hända. Den lilla fjärilen vände sitt huvud och tittade upp på Rim som då blir så förvånad att han trillar bakåt och sätter sig.
Var inte rädd sa fjärilen. Ditt namn är Rim och jag heter kort och gott JI-JA. Så, nu då vi är presenterade för varandra finns inget att frukta. Sa Fjärilen lite snabbt och koncist.
Men, men hur vet du vad jag heter? sa Rim förvånad.
Oh! Det har jag vetat länge. Ja, ända sen en av dina första somrar faktiskt. Då du hade en feber som ingen hade någon förklaring till. Då fanns jag redan hos dig. Du frågade mig om vi skulle träffas någon mer gång. Och jag svarade dig att en dag så skall vi åter träffas, och så vitt jag kan se det så är det just denna dag.
Men låt mig berätta vem som sänt mig?
Va, har någon sänt dig för att träffa mig? Varför? Och vem skulle det vara? Är det mina föräldrar? Alltstå mina människoföräldrar? Lever de? Vart bor de? Hur har dom det? Saknar de mig?
Stopp stopp… ett vingslag i sänder.
Du skall få reda på allting inom sinom tid. Först så vill jag att du ser ut över dalen och frågar dig varför du sitter här med några magra betande får omkring dig? Vem är du? Vem är du Rim som vaktar fåren hela dagarna? Vem??
Aj!
Ji-Ja stack till Rim med en tagg och såg på honom som om han förväntade sig att Rim skulle bli arg och smälla till fjärilen.
Varför gjorde du så? Sa Rim lite förnärmad.
För att se om du verkligen är den Rim från Fjärilsdalen som jag söker… det finns så många som heter Rim här i området nu för tiden…faktum är att det verkar vara ett ganska populärt namn trots att jag finner det lite underligt och ja näst intill påhittat.

Ja, sa Rim. Vad är inte påhittat, i den här världen? Han såg ut över dalen, med en suck.
Ji-Ja studerade Rims ansiktsuttryck och verkade nu mer övertygad om att det verkligen var den Rim han hade blivit ombedd att söka upp.
"Det är han! Det är sannerligen han", tänkte Ji-ja medan han såg Rims ögon som blickade ut över dalen. Den pojken och jag, ja vi kommer få ett långt äventyr, tänkte jija vidare. Han verkar i alla fall inte vara så långsint av sig,det är bra,... För inför de kommande prövningar så skulle det krävas mycket tålamod - ja,mycket tålamod tänkte Ji-Ja medan han flög upp och satte sig på Rims axel. För nu var han bestämt säker på att Rim var den pojken som föddes vid den stora björngrottan på Vita Berget den stormiga natten för 12 år sedan.

De skulle vara tillsammans en lång tid framöver. Det förtrollade paret Rim och Ji-Ja. Det var den kloke gamle gubben- Jaramald som hade sänt Ji-Ja till Rim för att de skulle lära känna varandra och bli vänner. JiJa hade en viktigt uppgift. Han skulle visa Rim vägen till Norrberget och Jaramalds stuga. Hos Jaramald skulle Rim lära sig bli en mästare. En mästare av de gamla lärorna om planeten Loman.
Laman var en magisk planet som kunde känna människors tankar. En gång fanns en herde som skapade tankarna till människorna. Nu skulle Rim få lära sig att läsa och förstå andra människors tankar och känslor. Han var den utvalda personen för att rädda Lancala från den grymma kung Helvas och hans män. Jaramald hade i många år smitt en plan för hur det hela skulle gå till. Den planen kommer ni att få höra mer om då Rim träffar den kloke Jaramald.


Senare i Sagan kommer också en duva att bli Rims följeslagare. Duvan Menini söker upp Rim för att visa honom historien om Lancala.
Hon är en vishetens duva som kommer visa Rim hela Lancala, där snart Rim också kommer få bekanta sig med Marak från Djävulsbergen. Marak är mormor till den vackra Beatrice som Rim mött två gånger i sitt liv. Maraks dotter Viktoria fick Beatrice ett stormigt år i vintertid, samma år som Rim föddes på vita berget. Victoria skulle komma att skriva till Elisabeth av Gordanien för att be om hennes hjälp i den hårt sjukdomsdrabbade Mortus Meus.

Marak Kamarkasia ville göra allt för att inte Rim och Lancalas prinsessa Beatrice skall mötas ännu en gång. För blir det så att de möts igen så kommer de att skapa fred i hela Kungariket Lancala och Kung Helvas kommer tappa sin makt över folket och Marak sin makt över Kung Helvas vilket Marak kommer göra allt för att hindra. Låt mig nu berätta vidare om hur Rim fick sin Zenix-amulett.

Nu följer historien om hur Rim fick amuletten Zenix och hur han får kunskaper om det gamla folket från slätterna.

Det började med vandringen från fjärilsfolket. Rim hade fått reda på via JiJa att han var Rim.
Han skulle snart ge sig av , först över den stora fåraslätten och sedan vidare ner genom sorgeskogen mot Mortus Meus.