Är ett minne bara som ett mentalt fotografi,
en avbild av förfluten tid, suddiga spår
av förångade platser och ord
som ristats i luften?

Eller är det mer än så?

Är ett minne en skärva
av tid och rum,
ljudlöst lossad, nedsänkt
i en underjordisk sjö
långt ned i psykets bergsmassiv?

Så är det nog, minnet
ett slags skeppsvrak på botten av en brunn, full
av flytande renande spegelglas
som destillerar
luckrar upp och öppnar

så att vi kan se
den skinande, dova klang som ligger där, vilande, latent i dolda kammare inuti minnet
ett osynligt sken
som är alltings botten

gudars och stjärnors
ljudlösa
ändlösa
röst