Det var fjärde gången jag vaknade denna natt. Jag blundar och försöker att inte tänka på nånting... för om tankarna får fäste så blir det bara svårare att somna om.
Plötsligt hör jag hundtassar som går fram och tillbaka i mitt rum.
Jag stelnar till eftersom jag inte längre har nån hund! Min älskade vän och livskamrat somnade in i november för 2 år sedan...
Det är mörkt i rummet så jag ser ingenting. Jag blir rädd och blundar.
Tassandet slutar då tvärt och jag känner istället hur ett par framtassar tynger ner sängkanten vid sidan om mig samtidigt som jag känner hundens närvaro och hör dess flåsningar. 
Jag vet att jag är vaken men ändå går det inte ihop. Det är alldeles för verkligt för att vara en dröm och alldeles för ologiskt för att vara sant. Jag är ju vaken.... och jag är ensam i rummet.... eller?
Jag kommer på att jag har läst om något som kallas för sömnparalys och tänker mitt i allt att jag kanske har drabbats av nånting liknande?! Då har jag läst att man inte brukar kunna röra på sig. Att man nästan känner sig som förlamad.
Jag vill prova och försöker att vända på mig i sängen men det går trögt (det kanske är en sömnparalys!) fast med mycket möda så lyckas jag tillslut att vända kroppen till sidan.
Då upphör flåsningarna direkt och jag vet att hunden är borta....!
Jag ligger stilla och lyssnar....men det ända som hörs nu är bara mina egna hjärtslag. 

Vad var det som hände?!
Var det en vaken dröm?
En sömnparalys?
Eller var det min älskade vän som hälsade på? Det var det första jag tänkte på när jag hörde tassarna i alla fall... det lät precis som hon. (Inte så snällt att vända ryggen mot henne i så fall...)
Kan möten från andevärlden ske när man är i medvetandet mellan dröm och vakenhet?
Jag har ingen aning. Konstigt känns det i alla fall....