De hade vandrat i den hårda vinterstormen i tre dygn och de var alla väldigt trötta; mpen Elisabeth av Gordanien ville inte ge upp då hon var en målmedveten och en mycket envis kvinna som aldrig lät några motgångar ta över. Hennes far som var en kung från det stora landet på andra sidan Midnattshav, hade fostrat henne till att alltid göra sitt bästa. Alltid det yttersta med tydliga regler om vad som ansågs rätt eller fel. Trots att hon snart skulle föda fortsatte hon sin vandring utan att klaga över smärtorna. Hon ville komma fram till den döende staden före vintern. Hennes syster Maria skulle ta emot henne där i den lilla skäddarstugan vid ån strax utanför den pestdrabbade och fattiga staden som i folkmun kallades Mortus Meus.

Mortus Meus, var som Maria hade skrivit till Elisabeth, staden som gud hade glömt. Så en dag bestämde sig Maria för att be systern om hjälp. Hon hade skickat brevet med Duvorna som kom till skrädarstugan från Re Roma. Den lilla staden som var en liten hamnstad i södra Lancala dit Elisabeth först kom för att besöka Kung Romus.

Södra Lancalas Kung, Romus den 1.e, var en god och omtyckt kung. Romus och Elisabeth av Gordanien hade träffats en gång då Romus som ung levde vid Hamnstaden Rin. De hade sedan brevväxlat en längre tid, och när de åter träffades fanns där en kärlek, stark som magnolia mellan dem. De spenderade tid tillsammans i Re Roma och lärde känna varandra väl. Men tiden vid Re Roma hade ändå gått fort och Elisabeth hade under tiden skrivit ett par brev till systern, men inget svar hade anlänt. Det hade tagit flera månader innan Elisabeth fått brevet och därför var hon nu mycket orolig över hur Maria hade det i den pestdrabbade staden Mortus Meus.

Vid den gamla Hamnstaden Rin, hade Elisabeth under förberedelserna spått sig hos en gammal kvinna med en kromk (en slags korpliknande svart fågel) . Hon hade berättat för Elisabeth att hennes två söner gått in i mörkret. Men bara en av dem var död, vilket Elisabeth inte riktigt förstod. En av dem var bara död. Vad hade hon menat? Kvinna hade spått att Elisabeth själv skulle få en son med en Kung från Södra Lancala. Sonen skulle hon behöva lämna bort för att kunna fortsätta den resa hon påbörjat. Hon hade gått och tänkt på den gamla kvinnan många gånger under färden. Vad hade hon menat?
Kvinnan hade gett henne en svart amulett med en vit Duva på. Ta den här hade hon sagt.
”Den som bär den här amuletten är under Duvan Meninis beskydd.”

Nu bar hon amuletten runt sitt bröst. Ibland tog hon fram den och tittade på den. Den svarta stenen var varm och duvan i den var väldigt vacker med sina utbredda vingar. Hon stoppade ner amuletten och pulsade vidare i den vita snön. Hästarna gick inte att rida på. Snön var för djup. Den hade blåst upp i drivor efter bergkammen. De hade lyckligtvis klarat sig från snöras och laviner, något som var väldigt vanligt i dessa trakter enligt vägvisaren.

”Vi går upp till kammen vid sydsidan” sa vägvisaren.
"Där kan vi vila i natt och fortsätta i morgon."
Vägvisaren som var en smed från Re Roma, hade gått vägen många gånger. I hans mörka tjocka skägg hängde istappar som växte med varje andetag. Han kände väl till den väg som gick mellan Re Roma och Mortus Meus, alla passager som vintertid var väldigt svåra att ta sig igenom hade han passerat. Som ung budbärare hade han ridit mellan städerna med sändebud. Nu var han anställd under Kung Romus av Re Roma. Hans uppgift var att föra Elisabeth till Mortus Meus. Kung Romus hade sagt till honom att det var en mycket viktig uppgift. Elisabeth måste fram till varje pris, så var det sagt.
Elisabeth hade värkar. En av vägvisarna försökte hjälpa henne, för hon kunde knappt gå upprätt längre.
Två män bar henne upp till kammen vid sydsidan av berget. Det skulle finnas en grotta någonstans där i södra sluttningen. Vägvisaren ropade till dem i stormen att de var väldigt nära..
"Se! Där är det!” Utropade han plötsligt. Där uppe gick att urskilja en grottöppning med istappar hängandes ner över öppningen in till berget.


De hjälptes åt att bära upp Elisabeth och väl där inne i den lilla grottan gjorde man upp eld och la ut fårskinnspälsar över golvet.


En ny kung föds
Vandrarna vid vita berget var alla trötta. Elisabeth av Gordanien låg och krystade i värkar. Den äldre jungfrun satt invid henne och elden sprakade upp i lågor mellan sprickorna i den gamla grottan.
Se så! Gå nu ut och lämna drottningen att föda, sa jungfrun till sällskapet.
Snart tittade ett huvud fram och Elisabeth skrek av smärtor. Henne jungfru tog varsamt emot den lilla som efter ytterligare ett par krystningar sköljdes fram med vatten och blod. Jungfrun torkade av den blöta kroppen och la honom vid Elisabeths bröst.

Alla i det lilla lägret samlades slutligen kring henne och beundrade barnet som låg tyst i ett knyte och stirrade med sina mörka ögon på den nya världen. Det var ömsom prat och ömsom barnskrik en lång stund i det karga rummet som bar kontraster av svart grottvägg och vita svettiga lakan.
Nu behöver barnet och barnets mor vila, sa slutligen jungfrun bestämt och bad folket omkring att gå ut från det enkla barnmorskerummet.

Mörkret hade fallit över den Vita dalen och stjärnors sken gnistrade i den vita snön. Sent den kvällen satt vägvisaren uppe och skrev en av Lancalas folkdikter,

Människo svärdet
Det bultar och bankar i smedens städ, i sken av en eldstad han smider.
Ett blodtörstigt vapen till en otröstlig värld, se svett i hans panna som svider.
Det blixtrar och glöder i smedens härd,
i sken av en eldstad han smider
han är varken bildad, beläst eller lärd
men upplyst av människans strider.
Han tänker:

”Ett hantverk som skapats av svett och av tårar,
kan väl aldrig ge friden tillbaka,
blott modet det ger till människodårar,
att mer utav oro orsaka.”
Kedjor som rasslar kring becksvarta fötter,
svetten som fräser mot glöd,
en smed utan krona, ord eller rötter, ses tröstlöst gå mot sin död.

Det brinner och sprakar i smedens härd,
det fräser och spottar i glöden,
på städet så ligger människans svärd,
i väntan på striden…
och döden.


Elisabeth lämnar Rim vid fjärilsfolket

Efter 8 dagar hos de gästvänliga Fjärilsfolket vandrade Elisabeth åter mot Mortus Meus, men utan Rim. Hon kände att han blev väl omhändertagen vid fjärilsfolket och Rim skulle aldrig klara vandringen som en liten nyfödd tillbaka från Vita Berget.

Han skulle nu få bo en tid med Fjärilsfolket så skulle Elisbeth komma tillbaka till våren för att hämta tillbaka Rim. Han skulle få bo hos det lilla småfolket med vingar på ryggen. Under vintern levde de djupt nere i underjordiska gångar där Rim en dag skulle lära sig gå och springa. Den första tiden fick han mjölk från fåren som fjärilsfolket hade med sig nere i underjorden. Hela sommaren hade man lagrat torrt gräs och Lapán som fåren fick äta av, och i gengäld gav de varm mjölk och ull till kläder och sängar.

Det lilla folket kallades fjärilsfolket för att de var små varelser med vingar på ryggen. De liknade både människa och fjäril. Deras huvud och kropp var en människas men deras vingar och antenner var som en fjärils. De hade armar och ben och de åt vad en människa äter men de drack andra drycker. En dryck från den söta nektar och av Lapánträdets frukt. Det var deras basföda som också var som en helig dryck för småfolket.
Fjärilsfolket levde på klipphyllorna i underjorden, där inga Goroner kunde komma åt dem.

Goroner var något slags ulvar som levde på att plundra och äta fjärilsfolk och småvarelser i skogen kring Vita Berget. De hade stora näsor och fötter och liknade det man i dag kallar Troll. Ibland lurade Goronerna i grottöppningen till fjärilsfolkets grotta. Det hände ofta på våren då det var dags för fjärilsfolket att flytta ut i dalen. Man brukade därför lura Goronerna genom att sända ut några snabba fladdermöss som i skymningen lämnade grottan. Då Goronerna var lite dumma så sprang de efter dem utan att begripa att de aldrig skulle kunna fånga en så snabb varelse som fladdermusen.
Den hårt bitande vinterkylan hade äntligen börjat släppa sitt tag. Solen tittade fram och värmde dalen så att det hade börjat porla av små smältbäckar här och var. De sprang nedför berget som om de var små barn.
Barn som i vårljuset kommer springande mot sjön för att ta sitt första dopp för året. Som ropar i forsande fantasi och glädjeiver över det kalla men härliga vattnet som sköljer över deras vita ännu vinterbleka kroppar.

Rim var nu några månader och han kunde följa fjärilsfolket med blicken när de flög ut och in ur grottan för att samla nektar från vårblommens krokusar längre ner i dalen.

Det var en vacker vårdag. En sån där dag när solen värmer mot kinden och alla vindar sover långt bort i fjärran. En sådan dag som varje vår börjar med för att få alla fåglar att vilja sjunga igen.

Fjärilsfolket med de små vingarna hade gett Rim en slags mjölk med nektar i som Rim älskade att dricka. Den var söt och ljummen. Den mjölken växte Rim upp på tillsammans med bröd från Lapanbark och bär av alla de slag.

Rim växte snabbt upp till en pojke som lärde sig samla nektar och jaga med pil och båge.
Men han kunde inte flyga så som de andra i fjärilsdalen. Han hade inga vingar och det förargade honom många gånger. Så mycket som han såg att hans vänner kunde göra som han inte förmådde. De flög högt upp mot bergtopprna och satt där på klipporna och blickade ut över fjärilsdalen och hela södra Lancala.
Hans fjärilsmor sa till honom att han kunde andra saker som ingen annan kunde...

Som vad? Sa Rim en dag..
Vad kan jag som inte mina Fjärilsvänner kan?
Då svarade hans Fjärilsmor så här:
Du har en förmåga att berätta sagor för dem som ingen annan gör, och du har alltid en lösning på allt som vi ställs inför. Tänk bara på den gången, hur du har hjälpte oss med de stora kärlen som vi förvarar vår nektar i. Det är ju du som kom på att göra dem av Lopanträd. Det är du som har byggt upp vårt hem med tunga sten och stockar och du minns väl den kvällen du jagade bort fladdermössen. Det var så nära att de skulle ta över vår grotta och hela vårt lilla fjärilsfolksamhälle.

Rim kände sig bättre till mods och bestämde sig för att vara glad över att han var just den han var och ingen annan. Men det var ändå något som tyngde honom. En slags längtan till något som han inte kunde sätta fingret på.

På kvällen. innan han somnade tänkte han på den vackra lilla flicka som han en gång träffat på trappen till den gamla stugan där de samlades en gång per år för att fira in våren. Kanske hon en dag skulle se Rim och bli förälskad i honom.
Han tänkte att han än en gång en dag kommer att korsa hennes väg igen. Då ska åter Lancalas öknar stå i blom...Rim somnade och drömde om den nya tiden och en tid i ett land som han kallade Rimitrice Rike.