Som skitig snömodd på bilrutan i hastighet utan kontroll
Snorfylld hjärnbark av all den panikgråt som lamslagit mitt förnuft
Jag gav mitt allt, mitt förflutna, min framtid
Utan att be om något tillbaka

En absurd känsla av solkighetens förtvivlan
Som utspätt kaffe blandat med tjära
Som krackelerade speglar som spottar spe rakt in i mitt ansikte
Som minimerar min självkänsla till aska på golvet.