I havet där vi tvättar bort blodet från våra sår, i blodets, sorgens, ångerns hav, Här sköljs tårarna bort, här kan ingen se vår förtvivlan.

Blodet, sorgen, ångern fyller våra lungor med havets dränkande smärta.

Med Ångest och panik som föder rädsla, Likt ett ängsligt barn som för första gången ställs inför livets alla kval, simmar vi med all styrka vi har kvar mot ytan, men sjunker allt mer för varje vattenfyllda andetag vi tar. 

Denna börda vi bär den bedrar, Drar oss ner till gravgården där själar väntar i dvala, längtar.

En prick av ljus, ett hopp, vår längtan. 

Längtan om att Endast en glimt av solens strålar från utanför vår världs fasad, träffar innerst inne.

Den evigt snurrande, främmande platsen ovan, den tickar som en klocka. 

Där vet ingen var vi är, att vi finns, att vi drömmer.

Här nere i havet där vi tvättar bort blodet från våra sår, i blodets, Sorgens, ångerns hav, här sköljs tårarna bort, här kan ingen se vår förtvivlan.

Här väntar vi i dvala, på ljuset, en hand som lyfter upp oss, tar oss ut, ur vår sfär av mörker, mörkret som håller oss fångad, Den mörka sömnen, gravgården där vi har somnat.

den skymmer solen, den natt vi skapat, Vårt egna fel, ett självbedrägeri

Blodet, såren, sorgen, ångern, ångesten, paniken, förtvivlan, rädslan, bara ett hav av känslor. 

Människans imperfektioner som gör oss mänsklig det är bördan vi bär med oss den som bedrar.