Den roten i magen som växer längs kanterna. Dem rötter som går längre ner än fötterna mot marken. Jag undrar och undrar hur roten den finns, utan bevattning och sol, i ett mörkt och kallt rum.

Varje dag som går, varje timme som tickar. Roten den slingrade runt i magen och slår knut, på knut, på knut. Hur jag äter är frågan ingen kan. Men ändån vaknar jag på morgonen med magen full.

Roten den fäster mig vid marken och drar mig dit den vill, längs gatan, längs himlen och lite till. Solen kan jag inte se fast den stirra mig i ansiktet.

Fast jag känner små, små strålar på min ömtåliga hud.

Jag undrar om du ser? Hur roten den tar över mitt leende. Hur roten den gräver sig in i solen. Hur roten den fyller mig.

Mitt hjärta bankar hårt och ihåligt, varje slag är oförglömligt. Hör du? Hur mitt hjärta bankar hårdare och högre så att du kan höra.

Mitt gälla skrik, ekot som dånar i kamrarna. Ekot som bärs genom mina lungor. Hör du?

Hör du?