En liten gångbro gick mellan gräsmark och gräsmark, båda lika översvämmade, så bron gick snarare från ingenting till ingenting. Uppe på det lilla brokrönet stod min vänliga chef och sa att det nog ligger ett barn på botten, och så vände hon sig abrupt om och stöp på rygg ner i vattnet som en dykare, men utan dykardräkt förstås. Hon kom strax upp och pekade och sa att det verkade ligga nåt ”därborta i hörnet”. Hela det stora vattentäckta området hade nu förenklats till en bassäng eller stor pool, den sortens bassäng som med symmetriska mosaikmönster, kvadratisk grundform (med diverse små utbuktningar här och där längs kanterna) och avsaknad av motionsbanor för tankarna till Romarriket eller, ja, sydfrankrike i alla fall. Det var visst rätt grumligt nere vid botten, det syntes från där jag stod.
— Du måste ner och kolla om jag såg rätt, sa hon ivrigt.
Jag tyckte det var konstigt att hon inte kunnat få upp barnet, hon var en både stark och rådig människa, vanligtvis.
Jag hoppade i och letade i det grumliga vattnet, fick efter en lång stund syn på en liten pojke som såg ut att ligga och sova gott i ett hörn av bassängen. Jag tittade bort, det var ju en så hemsk syn, tittade sedan runt lite, simmade lite hit och dit - för jag förstod ju att barnet ändå var bortom all räddning. Jag kände att jag kunde ta det lugnt. Jag hade av någon anledning tappat känslan jag haft från början, att det var viktigt att få upp honom. Efter en lång stund därnere slog det mig att jag aldrig behövde hämta luft, det var besynnerligt! Jag var lika bekväm som på torra land, och jag la nu märke till att jag andades som vanligt. Då gick det nog ingen nöd på pojken heller. Eller var jag också ...?
Sen minns jag inget mer.


oändlig sjö
så vacker
mosaik