Tror jag såg dig idag,
I dimman borta vid bron.
Eller var det någon annan,
Kanske ett vitt väsen från en annan tid?
Kanske en svan som söker, desperat letar,
Som saknar sin partner.
Eller var det bara mina trötta ögon som lurade mig,
Som narrade min förhoppning? Min hopplösa önskan om något mer, något så mycket större.

Ett liv är, ett liv. Men likaså en resa.
En prövning över en mans förstånd. En mans mentala hälsa. En individs förmåga att anpassa sig till andras förlåtelse. Till de andras bedömning över om jag är nog bra. Nog stark. Nog acceptabel i den "normala" civilisationen.

Kanske jag bara ville drömma. Om dina andetag mot min hals. Om ditt mjuka hår som böljar över kuddarna. Dina nyckelben som gör mig till en förlorad själ.
Om den undersköna varelse du visade dig vara. Ett skört rå i min Hades-tillvaro.

Det kanske var du, i dimman, vid bron över det mörka vattnet? Kanske det var du som var min bro? Bron som inte längre bär, ej heller när, min förhoppning om en bättre dag.