Jag körde på en slingrig väg och tänkte
på något viktigt som jag ej fick glömma
och vindrutan var solkig och den blänkte
av vattenduschar som på rutan strömmat.

Så plötsligt var den där, en bil framför mig
jag trampade på bromsen och fick stopp
det tutade, och jag sa ”ja, jag hör dig”
han klev ur bilen, en man med reslig kropp.

Vi hade båda missat mötesplatsen
där en kan vänta medan andra kör
för att förhindra värsta krockstrapatsen
så borde man nog bättre se sig för.

Jag backade, han vinkade med handen
och visade var dikeskanten fanns
och efter mycket möda sen jag fann den
en mötesficka, bra att ha till hands.

Men skylten den var sned och lite smutsig
vi reste upp den och gav den en puts
vi stod så nära och log så åt varandra
allt medan skylten renades från smuts.

I halvljuset från båda våra bilar
vi såg ett blänk i varsin ögonvrå
och medan regnet fortsatte att strila
varandras händer sökte vi att nå.

Ett ögonblick med nudd av känselspröten
och utan någon hastighetskontroll
det glödde starkt av detta korta möte
fast vädret gick i gråsvart och i moll.

Då hördes rop ifrån den andra bilen
det var din fru, hon hade blivit trött
och mannen han var nog en så stabil en
som lyder trots att lyckan just han mött.