Är att som öppna en dörr som så länge varit stängd

Du hade ens aldrig tänkt öppna den igen
om sanningen ska fram

När allt höll på att rämna kom du under
äppelträden helt lugn som att
du alltid funnits just där

bara stått och väntat på mig som en gammal brunn
Jag drar fingrarna över krukan hon älskade
den här
jag kan känna det
det fanns en kärlek här

Han gick och hängde sig där säger du
jag öppnar dörren och tittar
jag har svårt att se det framför mig
se det igen

Livet tar och givet ger
jag ska sätta rosbusken där för just det
den stora rosa som blommar sig hög
varje år
förevigar minnet av dig
du som byggde det här
med egna händer
ett enmansverk
så sant som valkarna på
insidan av en hand kan berätta
om livet och tiden som
på ett sätt rusade fram men på ett
annat smög sakta som en knekt om natten

Du pratar där uppe jag hör dig nu att du kommit
jag plockar på
jag ska tömma det sista innan jag går
Jag tystnar bredvid dig kopplar bort er

ser ut över träden en sista gång
vi rensar efter ett liv
jag kan nästan höra hästarnas språng
dom är på väg bort

men du stannade för länge om sanningen ska fram
på tok för länge

Jag ser när du går du vet inte vart jag står
jag iakttar när du kör iväg
jag har alltid älskat ditt sätt
även om jag aldrig sa det högt
fegheten tog över
fegheten att förlora igen

Vi fixar det här sa du en natt
jag visste i den stunden att det har jag aldrig haft

Nån att älska igen