Dostojevskij är en utpräglad självbiografisk författare men det betyder inte att hans liv och dikt är samma sak. Som romanförfattare innehar Dostojevskij en "tyngd" som han i likhet med andra författare verkar sakna som människa och kanske även i rollen som man och fader. Vissa av hans biografer har svårt att ta till sig detta. Så även jag, då jag nu skriver om honom som en av de största Mästarna. För någonstans lyckas han karva fram den hopplöst ensamma och arma människan för att lyfta upp henne i ljuset där hon hyllas av sin författarens självbikt och blotta existens. Det är svårt att älska antihjälten men också svårt att döma denne just för den starka självbiktens sanna natur i människans psyke.

Jag vill utifrån hans centrala verk belysa människan och skaparen bakom boken eller idéen, Anteckningar från ett källarhål.

Människan kan endast i en mycket liten utsträckning organisera sig kring en förnuftig förutbestämd plan, menar Dostojevskij. Han har skapat en roman där källarmänniskan besitter en närmast polyfonisk karaktär. (Polyfoni; greksika ordet för mångstämmighet) Han försöker förkroppsliga sanningen och han klär den med en blandning av känsla och förnuft där dessa hela tiden verkar, eller rättare sagt samverkar som antagonister. Som författare skapade han en helt ny roman genre! Därför passar inte hans verk in i något utav de tidigare överenskommelser av romanen som konstnärlig form från den tiden då den anteckningarna gjordes.

Dostojevskijs enastående förmåga att se allt i samexistens och växelverkan är en av hans absolut största styrka medan det även slutligen blir hans största svaghet och till sist,om man vill se det så, även hans fall. Åtminstonde hans karaktärers fall. Han lyckas dra sina ideér i långbänk. (Läs vidare kring teologisk Kvietism för att förstå det i sitt sammanhang.)
Medan den första delen av hans "anteckningar" är analytiskt och argumenterande hållen är den andra delen bara ett enda återberättande i sin nakna enkla form, med en konsekvens av hans idéer beskrivna i första delen.

"De tillåter mig inte vara god!"

Han väljer att låta en annan olycklig varelse förnedra och kränka honom. En prostituerad kvinna, lägst ner på samhällstrappan ännu sämre lottad än honom själv.
Han finner i detta elaka, simpla betende mot henne en morbid form av självhävdelse, därför att hans egna längtan efter medkänsla behandlats grymt i tidigare förhållanden och givetvis från sin period i Sibiriskt fångläger.
Dostojevskij vill bevisa att självhävdelsen är grunddriften i människans irrationella natur, och han lyckas göra det! Men han nöjer sig inte med ett konstaterande av det utan vill gå vidare till någon form av självbikt.

"Vad mig beträffar så var det enda som jag i hela mitt liv ständigt har sysslat med, att driva sådant redan till slutet, där alla ni andra inte gick mer än till halva vägen, varvid ni till på köpet kallade er feghet för vishet och tröstade er med era drömmerier."

Här startar polyfonin mellan karaktär, läsare och författare...

Avslut och egen sammanfattning

Så genom självhavdelsen kan man ta sig upp ur källarhålet just bara för att söka kontakt och bekräftelse från en utomstående publik som i detta fallet blir själva läsaren. Så det är upp till läsaren vad den gör med sin spegelbild av dessa anteckningar. Dvs att det är bara läsaren som kan svara på om det är möjligt att ta sig upp, mer eller mindre medveten om sin fångenskap i den egna oförmågan att gå vidare utan tro, hopp och kärlek med enbart självhävdelsen som ett solsegel i en rymd av socialt- och kulturellt vakuum.

JNW 2019