I ett annat liv,
i en annan tid
är vi allt som finns för varandra.
Och våra hjärtan slår i samma takt
nu som då.

Orubblig vilja
och styvnackad stolthet
har inte lärt oss något
förutom destruktion.

Trots våra hjärtans vackra rytmer
har vi målat allt i svart eller vitt
istället för i regnbågens alla färger
som vi gjorde förr.

Du och ditt,
jag och mitt.
Tecken på våra själars illusoriska separation.
Och nu i vårt fysiska avsked,
med våra själar blödande
av kärlek och längtan,
står vi fortfarande stolta
och utåt sett starka
även om vårt inre smulas sönder av sorg.

Stolthetens börda
hindrar oss
från hjärtats längtan.
Det finns ingen återvändo längre.
Inte med mindre än stukat ego,
och vem vill bära den?