I flera dagar sökte jag dig. Varit nummer 69, 44, 35 i kön, har du sagt. Du ville inte tala med mig så att jag kunde sona mitt brott. Eller var det ditt jag skulle sona? Jag var för krävande, helt klart. Jag ville behålla mitt kontantkort som jag haft i åratal. Inte ha ett dyrt abonnemang, som ni utan att fråga prackat på mig.
En liten kvinna som jag, utan några muskler, vågade utmana dig med ett sketet billigt kontantkort. Du ville ha dyrare gåvor än så. Herr Telia behandlade mig som en idiot. Frågade om jag trodde man kunde ringa gratis.
Du hade helt fräckt makulerat kontankortet och vips ersatt det med ett dyrt abonnemang jag inte ville ha. Att ändra tillbaka till kontantkortet krävde en intelligens som herr Telia verkade sakna. Så mitt kontankort var och förblev försvunnet.
Jag svalde ilskan och svordomarna. Lade kvickt på luren. Men ringde upp igen. Hoppades på en ny handläggare. Efter alla samtal i tre dagar blev jag kär! Fast inte i herr Telia, utan i fröken Telia, som löste problemet på bara några minuter! Nu har jag kvar mitt kontantkort och det dyra abonnemanget är borttaget.
Fröken Telia var nog kärnfysiker minst!