Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Verkligheten

Det har samlats en stor klunga människor vid ett stort torg i en stor stad. I ett välutvecklad postindustriellt land. Någonstans på jorden. Någon i gång tiden.

Alla står tysta med stela ansikten och allas blickar korsas och spänns på torgets centrum. Dem är märkligt trankila och ingen rör sig en sekund. Runt om kring dem har det byggts upp enorma skyskrapor så långt ögat kan nå, och restaurangerna och butikerna runt om skvallrar om det välstånd som rör sig i området, tillsammans med designer-kläderna dem här tysta stirrande individerna har på sig.

Det finns inget som tyder på att dem har klätt på sig själva. Eller det känns iallafall inte så, det känns snarare rimligare att någon helt enkelt har gått runt och satt på kläderna åt dem.

Runt torget och runt om i staden står höga automater av något slag. Dem påminner om parkeringsautomater, men det finns inga parkeringar att tala om någon stans.Det är en vacker dag och solen står högt. Det är sommar men känslan i staden är kall.

När jag sitter där på ett av caféerna vid torget och glor på den suspekta folksamlingen får jag plötsligt en gripande panikartad önskan av att bli förvandlad till en sjöfågel och snabbt skjuta uppåt uppåt uppåt tills staden ligger flera hundra meter under mig, så att jag kan ta ett djupt friskt andetag och sedan flyga vidare. Jag flyger ut mot havet, förbi stranden och ännu längre ut tills allt jag kan se är olika nyanser av blå vilken riktning jag än ser. När jag blundar och tänker mig detta, hur vinden fläktar under vingarna och doften av hav omger mig blir jag med ens mycket lugn. Jag kan andas ut och slappna av.

Och så öppnar jag ögonen igen. Med ens verkar hopen av människor ha vänt sin uppmärksamhet från det zombieartade stirrandet mot det osynliga tinget i mitten av torget till att rikta stirrandet mot...Mig.Det finns ingen tvekan om det. Jag stirrar förvånat tillbaks. När jag satte mig vid caféet för att betrakta detta egendomliga så var jag redan rätt häpen, men nu känner jag hur jag börjar svälja mer och mer och faktiskt svettas.

Plötsligt börjar dem predika för mig. Det är klart att det är dem som talar men när jag tittar noga på deras munnar så märker jag att ingen av deras läppar rör sig. Unisont förklarar dem för mig, med högtidliga röster, att det är nu en ny tid.

"EN NY TID FÖR DEM OCH EN NY TID FÖR OSS. EN NY TID FÖR UTVECKLING. EN NY TID FÖR KONST. EN NY TID FÖR DRÖMMAR. EN NY TID FÖR RELATIONER. EN NY TID FÖR SPRÅK. EN NY TID FÖR IDEOLOGI. EN NY TID FÖR RELIGION. EN NY TID FÖR UNDERKASTELSE. EN NY TID FÖR KONTROLL. EN NY TID FÖR DINA GRANNAR. EN NY TID FÖR DIN FAMILJ. EN NY TID FÖR DINA VÄNNER. EN NY TID FÖR TANKAR. EN NY TID FÖR LIVET. EN NY TID FÖR DIG SOM DRÖMMER OM ATT FLYGA IVÄG. EN NY TID DÄR DRÖMMAREN ANTINGEN JOBBAR MED OSS ELLER EMOT OSS. NÅ? VEM DRÖMMER DU FÖR? FÖR DEN NYA TIDENS KONSTITUTIONER ELLER FÖR DIG SJÄLV? HUR TÄNKER DU BIDRA TILL DEN NYA TIDEN. HUR TÄNKER DU BIDRA TILL VERKLIGHETEN?"

Jag är fullkomligt stum. Hur har jag kommit hit. Vad är detta för stad egentligen, är den verklig? är jag? Jag kan inte riktigt begripa vad dessa märkliga människor vill förmedla och vad gäller deras fråga har jag inget svar. Så jag blundar. Sakta brer jag ut mina vingar och börjar flyga över hopen människor framför mig. Flitigt försöker jag skita ner så många av dem som möjligt innan jag flyger ut mot horisonten igen. Och ANDAS.




Fri vers av kalles
Läst 130 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-11-22 12:51



Bookmark and Share


  MariaEvighet VIP
Mycket bra Kalle. I desa tider vet man snart inte något, framtiden är inte ljus den är mer än krånglig och det har du skrivit så jättespännande om. Tack för text.

2020-05-05
  > Nästa text
< Föregående

kalles
kalles