Efter sju veckor i ett minne,
byggt av artefakter
från ett liv av tidigare slag,
tillhörigt någon med mitt namn,
som jag kallade ”jag”,
stiger jag in i en återkomst
som beskriver livet
på ett lite annorlunda sätt,
på ett språk
som tagit ett par steg åt sidan,
ut i en slags frånvaro,
runt vilken yngre upplevelser forsar,
i ordalydelser och åtbörder
jag inte riktigt förstår

En del av det som var viktigt
har grånat och luckrats,
fösts, packats och glömts,
medan annat som knappt märktes,
som togs för givet,
blivit oerhört betydelsefullt, livsnödvändigt,
och livet självt tappar stavelser
och föresatser,
i en trötthet på väg ner
i en knappt hörbar andning, på håll,
ute i generationsskiftet
i slutskedets gråskala,
frasande i bortvändheter
och disiga skogshorisonter
under korparnas vresiga rop
över Hades kyliga utmarker,
myrmarkerna pysande och gurglande
kring mina kängor