Som en blöt vante klistrar november sig fast. Själen ropar förgäves. Då natten kryper under skinnet, går det inte att fly. Känner hur jag sakta förändras, huden svartnar och kylan sprider fruktan.

Som en av nattens varelser smyger jag ut. Rinner ner i den mörka bäcken låter mig drivas med. Ser rådjuret titta förvånat på varelsen som passerar. Månen lyser på mig, jag blänker. Rinner under broar, förbi åkrar för att sedan forsa ner genom dammluckorna vid kvarnen. Där löses jag upp i en kaskad av droppar som till slut landar över ytan och driver vidare, förbi kanonerna på kullen, sakta ut i havet där jag blandas med salt och tång. Månen ler i mjugg och försvinner bakom hällarna. Sakta stiger solen upp och lägger sina strålar på min kropp. Värmen sprider sig och jag förångas, som en dimma ligger jag efter kustbandet. Solen stiger högre och jag med den. Tyngdlös svävar jag över havet tillbaka in över land. Tills jag regnar ner över taket, rinner ner i stupröret och ut över gräsmattan. Hostar och natten flyr min kropp, solen lagar alla sprickor och hål. Pånyttfödd ser jag allt med nya ögon. Ödmjuk reser jag mig ur leran.

Naken vandrar jag vidare..

Helena 2019-11-26