En minimal avvikelse
i ögonvrån

En kortvarig, sömnliknande
seans

- och när migränvågens aurafas skannat
hela hjärnan
sluter personlighetens trånga
presenning
tätare
omkring självets susande kärnprocesser;
den vaga känslan av ”jag”
i den vaga känslan av habitat;
såväl jag som omgivning och historia
i plötslig namnlöshet,
men med en slags kärnidentitet
i en oroande förskjutning
av det mest bekanta
ut i det främmande;
en slags sciencefictionvärld
vari orden inte kan uttalas
och kvinnan vid min sida hör hemma
i en annan dimension

Sedan sökandet efter namn
som långsamt återkommer,
eller uppenbarar sig i plötsliga sjok,
hästarnas namn, ett efter ett:

Torre

Eldur

Moeshe

och sedan deras raser:

Shetlandsponny

Islandshäst

Tinker

och även Grip, den döde fjordingen, intar sin plats i minnesbanken

varpå alla minnen som varit på utflykt rasslar in i åtkomligheten igen, som en flock kvällskajor in i sovträdet utanför polisstationen,

och slutligen ordet ”presenning” som jag sökte