Jag måtte ha förvillats av sagor och sång, för jag begriper inte riktigt hur jag återigen hamnat vid den stora dammen. Jag var ju på väg mot parkens sydvästra hörn, för att ta mig ut mot Mariedalsvägen; men jag valde tydligen fel väg vid Tallriken. Förmodligen var det på grund av det märkliga ekipage som följde efter mig på gången, mannen och hunden med de självlysande ögonen.

Bellinis aria ljuder fortfarande ur trädet närmast mig. Sången är mycket vacker, men känns också en smula skrämmande. Det börjar skymma och det snöar lätt. Jag hör ett prassel från träddungen bakom mig. Har mannen med hunden följt efter ända hit?

När jag skärper blicken skönjer jag en gestalt i dungens skugga. En man utan hund och utan självlysande ögon, en lång, smal man med stor näsa och små snälla ögon, klädd i svart rock och hög hatt. En man jag mycket väl känner igen. Liksom mannen med hunden verkar han sväva någon decimeter ovanför marken. Några snöflingor har landat på hans rock.

singlar o alla

flingor mot svart rock, knäpps av

spökfingrar frusna

Hans Christian Andersen är här.