Genom tunnelbanans fönster 

siluetter av liv. Invandrarna, 

svenskarna med individualismens

prövande slags uttryck. Det var i 

dessa fönster nutiden stirrade. 
Aldrig in. Aldrig någonsin rakt 

in. Hur livet föll i glömska är inte 

längre ens boktitel utan mer likt något 

som inte låter skriva sig. Finns kanske spår 

i drömmar, poesin. I dess urvattnade 

försök som inte blivit något av. Likt 

sorg. I texten om det liv vi glömt måste 

livet någonstans vara liv. Ett liv vi känt 

inte enbart drömt. 

Hennes ögon likt livet. Hennes kropp likaså. 

Hon kunde dansa, älska.
närvara, kräva och mitt i det funna erfara 

skräcken i att förlora. 

en koloss av dåtid. Samtid. Varje dag i tunnelbanan 

den långsamma dödens påminnelse. 

De talar ibland om människor i flock. 
Om klass. Hennes sort finns. De som 

andas i allt och åter inget. De tillhörande 

allt och inget. Såsom den utsträckte förfiningen 

av en människa. Komplexitet. Stuns. Invandrare 

eller svensk. Ingen skillnad. 

ett ljus som föll. En hand som vinkade. Ett

gensvar ur erfarenheten om det gömda, 

dess samtida svårbegripliga avståndstagande. 

det skulle krävas åtskilliga närmanden. 
Försök efter försök. 

men som hoppet ofta recenseras av de

trofast klara kan det fungera. Vi kan det klara.